Gemenskap är kärlek!

Igår vaknade jag på morgonen och av någon anledning är det alltid samma sak. En överväldigande känsla av ren ångest. Konsertdag med kör. Jag vet inte var det kommer ifrån, men där är den. Tanken var inte ens att jag skulle dirigera, utan bara hjälpa till lite, ta lite ton från pianot, fixa fika. Inte vara den som leder eller drar i trådar, men jag kände väl på mig att det kanske inte skulle bli så. Jag känner mig själv för väl... Jag tycker nämligen det är väldigt kul att leda kör. Framför allt dirigera a capella kör. Jag bara avskyr timmarna innan själva repet.

Hur som helst var det mina underbara vänner från kappelsbergs folkhögskola som skulle komma med sitt luciatåg till Hässjö kyrka. Världens mest chill, tacksamma och välklingande kör! Helt tokigt att bli så orolig egentligen. Jag tror det har med kontroll att göra. Jag har inte varit med på en promille av deras process. Ingen koll på situationen helt enkelt.

Hur som helst hade jag så mycket oro i kroppen att jag bestämde mig för att promenera de 6 kilometerna till kyrkan i regnblandat snöslask. Det var underbart. Där vände min dag. 1,5 timme genom skog, på landsvägar, över åkrar. Upp med pulsen, bort med surrande tankar. Kom fram en timme innan alla andra, gjorde i ordning kyrka och fikabord i lugn och ro. Sedan dök en del av gruppen upp och fick direkt frågan "visst dirigerar du ikväll!?". Tveksamt sade jag att jag inte trodde det, men i mitt inre ställde jag in mig på att jag förmodligen skulle göra det. Tack och lov! Det var det roligaste jag gjort på länge!!!

Glad Elsa i skogen utanför lappstegestugan, luciadagen 2025

Blandad terräng på vägen till kyrkan!

Stackars kör som hade sjungit sedan klockan 6 på morgonen kämpade sig ut till Hässjö i taskigt väder. De var helt slut, finisarna. Glädjen i deras ögon när jag berättade att det fanns chips och kaffe kommer jag sent glömma, haha <3

Kyrkan blev hur som helst helt fullsatt. Smockad till sista bänkrad, och konserten blev så himla fin. Jag är verkligen helt varm i hjärtat av kören som ställde upp så fantastiskt fint och av församlingen som tog sig ut på vischan i världens sämsta väglag. Det var så mycket kärlek och värme i rummet. Psalmsången hördes nog i hela byn. Kören improviserade stämmor. Jag fick dirigera musik som ligger mig varmt om hjärtat. Balsam för själen. Sådana här tillfällen älskar jag att vara kyrkomusiker!

Idag har jag och Marco varit lediga. Vi firade tredje advent med en riktig bufféfrukost! Sen har jag legat i sängen hela dagen med våra hundar. Tittat på film, läst bok. Får lite oro över att jag inte söker mer bidrag till operan vi ska göra i sommar som jag projektleder, men jag tänker att jag måste få ladda upp inför juloratoriet nu som är om 6 dagar..och för att kunna ladda upp måste man ge sig själv tillfällen att varva ner. Har börjat gå runt och spänna käkarna när jag sover och är vaken vilket ger mig en huvudvärk som inte går över. Typiskt stresstecken. Då vet jag att det är dags att varva ner några procent. Det ska jag göra idag.

Amadeus är min goskompis!

Nu ska jag fortsätta läsa min bok och kanske slumra till lite. Sen blir det hundpromenad och lite mer bok. Sen är nog min dag över. Ljuvligt!

Hoppas ni får en varm, vilsam tredje advent!

Kramar,

Elsa